Ensamheten
Ibland, precis när jag blir ensam, och sitter still. Inte är påväg någonstans. Inte har något för mig. Bara är. Då känner jag mig ensam och lite osäker. Som att, vad gör jag nu? Vad säger jag? Hur sysselsätter jag mig när det bara är jag och en kopp kaffe?
Så tar det några minuter av nervöst pillande och sedan infinner det sig. Lugnet. Tystnaden. Och inte långt efter det: nöjdheten, fågelsången i hjärtat.
Jag pratar konstant. Jag gör alltid något. Jag utsätter mig sällan för ingenting men det kannor ändå vara det bästa. När dammet från stormen inombords lägger sig och man kan se från här till evigheten och bara begrunda. Begrunda. Allt. Så fint.
Och jag ler. Tyst. För mig själv. Och jag vet att det är töntigt. Och att folk kanske tycker man är konstig. Men det är så fint, allt är så fint, i ensamheten, att det bjuder jag på.
Den känslan det där lugnet, är bäst!
